Välkomponerad rapsodi

27.01.2015 kl. 09:59
Ett kåseri av Elisabeth Sandelin

Konst väcker tankar och associationer och lär en att se sin omgivning på ett nytt sätt. Detta sker under en skön septemberdag då natt och dag visar stora temperaturskillnader och vi kör mot insjölandskap vid Tusby träsk längs med nuvarande Strandvägen som härstammar från medeltiden. Här verkade konstnärskolonin med Juhani Aho, Pekka Halonen, Eero Järnefelt, Jean Sibelius, J. H. Erkko och Eino Leino.

Men det är ett mera okänt hus som är vårt mål. Villa Kokkonen, det hus som Alvar Aalto ritade åt vännen kompositören Joonas Kokkonen en av våra mest uppskattade nutida kompositörer.

Aalto ville skapa ett hus där två konstformer modern musik och modern arkitektur skulle blandas ihop. Från baksidan ser huset inte speciellt inbjudande ut. Den strama lyktan sprider ett svagt ljus över ingången. Virket är målat i samma färg som den mörkbruna myllan. Men inne dominerar ljuset och harmonin.

Två professionella musiker, en operasångare och en pianist förvaltar detta hus sedan 2009.

Operasångaren Antti A. Pesonen tar emot oss sjungande. Det marmorlagda golvet känns mjukt.  Ljuset flödar in i studion.  Utsikten är nationalromantisk, trädgården utanför en bedagad skönhet.  Här finns Kokkonens samlingar och flygeln i original. Tiden stannar när jag sätter mig på en ursprunglig Artek stol. Tillsammans med inredningen och den omgivande miljön är huset ett lysande exempel på modernismen i vårt land.

Paret presenterar Villa Kokkonen i ord och melodier. o sola Mio höstglöd

Förvaltaren sjunger lekfullt Oskari Merikantos- Kullan murunen och hustrun ackompanjerar. Sången med ord skrivna J.H. Erkko är enkel och folklig.  Medan operasångarens melodiska stämma fyller rummet blir klassisk musik och modern arkitektur till en harmonisk helhet.

På gården ger de glödande vildvinerna under pergolan vid bastun en förstärkt känsla av höst. Enligt Aalto hade man härifrån den mest perfekta utsikten över Tusby träsk.  Några träd begränsar vyn över sjön men förskönar landskapet med sina höstliga färger.  

I Aaltos finaste hus efter Villa Mairea och i miljön utanför fogas flera sinsemellan obesläktade teman samman. Formmässiga likheter och olikheter blir en rapsodi. En källa till inspiration.  

Omkring allt detta som redan är färdigt står det ogjorda som växer.

Elisabeth Sandelin